Jag har hatat mins bröst sen 5 klass. Eller snarare, jag har hatat att dom aldrig dök upp. Att jag skulle få just den för genen som inte tillverkar några. Och sen blev det värre. Att själv hata något är en sak. Men när andra påpekar denna frånvaro... Ja. Kan väl bara säga tack till er. Tack för att era kommentarer sitter så hårt inpräntade att jag kommer dö med minnet av dem om jag så blir dement.

Jag har aldrig mått så bra som när jag hade mina mjölkfyllda bröst. Riktiga Goa tuttar!! Något som putade ut trotts stora kläder! Att stå framför spegeln trotts 10kg extra och älska mig själv, bada för brösten. Att se ut som en kvinna och inte som ett barn.

Förut har jag alltid mått dåligt över ex. pojkvänner vars tjejkompisar haft fina bröst och sånt. Nu är toppen nådd. Det är inte bara avundsjuka mot dessa tjejer. Jag hatar dem alla. De och deras vackra jävla tuttar!

Och jag hatar väntan, väntan på att det aldrig kommer ske för mig. Jag har pratat om operation i 10 år. Men den sker aldrig. Och kommer antagligen aldrig ske. Det är nu jag vill vara fin och nöjd inte om ytterligare 10 år!


Plankan.